Jag är mörkrädd. Inte när jag går hem från krogen i stan, där är det
bara människor som kan jävlas, jag är mörkrädd i skogen. på landet. i
ensamhet.
Vet att detta är fullkomligt
ologiskt och rent ganska fjantigt men så är det. Dock innebär det för mig vissa problem eftersom
stugan ligger i... just det, skogen. Nu på hösten då det börjar bli mörkt
senast vid 18-19-tiden så blir dagarna här ute ganska korta eftersom jag i
samma veva som det skymmer börjar göra mig redo för att gå isäng. Jag hade
hoppats på att Pennys sällskap skulle göra mig lugnare men inte då.
Kvällens sceario utspelade sig såhär:
lnnan jag hunnit upp till mitt skydd i sovrummet så började hunden morra
mot ett fönster, sen skällde hon och sprang till ytterdörren där hon viftade på
svansen och ivrigt stirrade på handtaget.
Jag har vid det laget nästan en panikångestattack och ställer mig i köket där
det finns mest lampor, med ryggen mot väggen och där jag inte ser ut genom
något fönster, (kolsvart utanför fönstret är så jävla läskigt) håller telefonen
i högsta hugg och försöker desperat få mottagning för att kunna ringa en vettig
röst, helst mamma.... springer sen och låser dörren tar med mig ryggsäcken och
rusar upp på övervåningen för att stänga in mig i ett rum med alla lampor på,
gardinerna fördragna för det stora svarta fönstret och ja här är jag
fortfarande.
(klarade inte av att släcka lamporna
bakom mig heller så dom lyser fortfarande på nedervåningen... lär göra hela
natten, det är läskigt att behöva vända ryggen mot ett mörkt rum)
Inser att detta får mig att låta....nästintill patetisk, men det är
faktiskt en väldigt äkta rädsla som överväldigar mig fullkomligt. Mina tankar
försöker resonera
"Det finns inga spöken, och även om dom fanns vad skulle dom vilja dig?...
Det kommer garanterat Inte att dyka upp en Zombie utanför köksfönstret,
förmodligen inte en yxmördare/våldtäktsman heller" Nä... Jag vet! Men vad
ska jag göra när varje fiber i min kropp skriker SPRING TILL TRYGGHET!
Detta är anledningen till att jag Inte gillar läskiga skräckfilmer. Min fantasi
är tillräckligt duktig på skrämma skiten ur mig, alldeles på egen hand, den
behöver ingen hjälp att hitta på fanskap.
Tisdag 18/9 Klockan 19:45 var jag tryggt nerbäddad i min säng.... på grund av
mörkret. Jag måste komma på vad jag ska göra åt detta.