Det jobbigaste med att vara singel

Jag har inga större problem med att klara saker själv. Jag kan måla ett rum, laga ett fönster och byta däck, jag kan dessutom uppleva saker själv, resa, gå på bio, äta ute. Ja, jag erkänner att det är roligare med sällskap, men ändå, Jag. Me myself and I. Det går bra.

Men (här kommer det)

Jag kan ibland känna mig jävligt ensam. Ibland behöver man en person på sitt lag,   Den som står bakom en när man grälat med familjen eller torkar tårarna när en vän har svikit än en gång. Personen som bara finns där och ger en kram, kanske en puss om man har tur...

Misstolka mig rätt jag har världens bästa familj och vänner men samhället är uppbyggt för tvåsamhet. Resorna jag nämnde tidigare, nästan dubbelt så dyrt om du åker själv. Och tro mig efter många år av att försöka få med mig sällskap så vet jag, folk i förhållanden, dom vill åka med varandra, familjer likaså. Singlar? Ja då ska du helst garantera raggpotentialen vid tilltänkta destination. 

Jag blir bara så trött ibland

Och besviken

Och less.