Till min lilla Mamma

Ironiskt nog så började min dag med en fruktansvärd mardröm. Jag vaknade upp med andan i halsen och grät, klockan var 06.00. Jag hade drömt att min mamma dött av hjärtfel. Något som tack å lov inte har skett, vår mamma är frisk, men den onda drömmen satte sina spår och jag kan inte låta bli att fundera, vad skulle vi göra utan Mamma?
Hon är vårt allt. Hon är limmet som håller ihop oss, hemmet och tryggheten. Tillsammans med pappa har hon byggt upp oss som individer och som familj. Vi hör till en och samma, men har ändå fått lov att växa åt de håll och kanter som vi själv behagat. Inga orimliga krav har ställts på oss barn, vare sig när vi var små eller nu då vi är vuxna, men vi har blivit uppmanade och uppmuntrade till att ta ansvar och fått lära oss vissa saker den hårda vägen, då har hon plåstrat om såren såväl de i själen som på kroppen.
De gånger som hon avrått från galna idéer och konstiga påhitt, ja vad kan jag säga...  ibland lyssnar man och ibland inte alls för man tror sig veta bättre, men det fina med just min mamma är att jag kan komma hem och säga att "Mamma, jag skulle ha lyssnat på dig, det här vart inte så bra" Hon är inte bara en axel att gråta ut på, hon och pappa gör dessutom det som står i deras makt för att hjälpa till i situationen.

Allt jag skriver känns så futtigt så jag tänkte sluta nu, jag kan aldrig nog tacka min Mamma och få henne att inse vilken fantastisk människa och överjordisk mamma jag tycker att hon är.
Tack Mamma för allt, att just jag fick bli din dotter! Jag älskar dig.

Mamma, Denna skrev jag till Dig för flera år sen, tänkte att du åtminstone skulle få texten

När jag ser in i dina varma kloka ögon
så fylls jag utav kärleken till dig
Den gång jag lyss på dig och använder mina öron
Då inser jag att dina ord är bra för mig

För du är mamma du är kompis du är äkta, du är den som jämt och alltid vill mig väl
Du finns där så fort problemen övermäktar, den person som känner min akilleshäl

Med denna visa vill jag nu dig bara tacka min snälla söta rara lilla mor
Jag tänker även en hel massa på min pappa men kan inte beskriva det i ord

För ni är vänner ni är änglar ni är hjältar, ni är de som gör min himmel klar och blå
Det är ni som gör att jag åt Malå längtar, ni är så viktiga det måste ni förstå

Ja ni är vänner ni är änglar ni är hjältar ni är så viktiga det måste ni förstå.

Älskade balkong!

Vart har du varit i hela mitt liv?

Med rökfyllda lungor och tårar i blick

Alltid lika jävligt på våren, att elda igång den förbaskade vedspisen. Taktiken är små pinnar, mycket näver och tålamod... mycket mycket tålamod. Det tar väldigt länge för min skorsten att bli varm och få något slags drag, mot slutet ligger jag ner mot golvet och försöker andas, röken sticker i ögonen så de tåras och läpparna börjar domna lite på grund av syrebristen. problemet är att man måste hålla elden sällskap, annars slocknar den på grund av att den inte får nåt syre, vi är alltså två om problemet. Efteråt är hela huset fullt i rök, när man vädrat ut det värsta finns svarta prickar och sot kvar precis överallt;  köksskåpen, på listerna, väggar... Det måste finnas ett bättre sätt. Bristen på vatten gör ju inte problemet smidigare direkt. Att städa bort skiten känns som ett enormt projekt, fick bort det värsta i köket i alla fall.

Förutom detta har jag städat utedasset (najje de e inte de roligaste jag gör men det måste lik förbannat göras) Sen har vi staplat ved, monterat hylla, städat förrådet, satt upp badrumsskåp och bråkat med fönster samt hängrännor. Det har blivit lite gjort med andra ord! Men trots detta är jag naturligtvis inte ens i närheten av klar, det blir man väl aldrig

Inte underligt att man blir Crazy som kattägare...

Gissa bestämde sig för att jag inte skulle sova inatt, kring 3 tiden började jamandet och krafsandet outtröttligt... Jag försökte ignorera honom, efter en halvtimma av konstant oljud så gick jag upp och blandade mig en sprayflaska med vatten, citronsaft och ättiksprit. jag satte mig på knä på golvet, dörren på glänt och när Gissa kom så sprayade jag för att han skulle tycka det va otäckt, det gjorde han och gav upp sina otyg. jag la mig igen och somnade om... I ungefär en kvart, sen började han om igen. jag upprepade proceduren men han blev lite smartare och stod en meter från dörren och skrek istället. så fort jag gläntade på dörren sprang han iväg.
Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna överlista min katt. Tog täcket och kudde, la mig på golvet (hade nu somnat och vaknat upprepade gånger, jag var trött och desperat) tänkte vänta ut kattfan och lära han en ordentlig läxa! kunde åtminstone ha det lite bekvämt. Vaknade förvirrat av att gissa nosade mig i ansiktet och Albin satt på mig, Typiskt! jag hade somnat ifrån... då gav jag upp, kastade ut katterna, la mig i sängen och la en kudde över huvudet. Jag somnade efter många om och men om igen, men väckaren som ringde i morse när jag skulle till jobbet var inte omtyckt.

Vid frukosten berättade jag för min katt hur enkelt det skulle vara att sprätta upp honom, vända honom ut och in... mjuk å fin toffel skulle han bli. Detta låter ju brutalt, jag vet, men om någon stjäl min nattsömn blir jag rabiat, jag ser ingen ände på problemet heller! Kattrackarn är ju 4 år, när ska detta sluta? Har jag inte varit så kommer jag att bli, på riktigt en Crazy cat lady.

Efter alla hotelser han hade fått motta så gav jag Gissa en skinkbit, jag hoppas på att få bukt med nattproblemen snart. Älskar trots allt mitt lilla skräp.