En kärlekshistoria

Många frågar mig just nu om jag är tillsammans med Anton. Ja... just nu så är vi det, men ingen av oss vet väl vart vi vill med detta riktigt. Men vi har tänkt ta reda på det tillsammans samt passa på att ha ganska roligt på vägen. Tänkte att ni skulle få veta lite om vår historia och hur vi hamnat här.

Jag och Anton träffades första gången sommaren 2002. Då var jag 16 år gammal, och han var 22. Det var sommarlovet mellan första och andra året i gymnasiet för min del och min syster hade just klarat körkortet. Pappa, snälla söta rara pappa, han hade hyrt en BMW Z3 cab som vi fritt fick förfoga över- Julia körde och jag åkte med. Det var galet. Den helgen besökte vi bland annat Skellefteå och  Arvidsjaur. Vi åkte upp till Piteå och va på Dragrace med några av hennes vänner från Umeå. Jag fick träffa Herman, Hessling och några andra typer som jag inte riktigt minns så här långt efteråt. Det är Anton som är Herman och vi hade aldrig setts tidigare men jag minns att jag tyckte att han hade de finaste käkben jag någonsin hade sett och det gladaste leendet på hela jorden. Mitt 16-åriga hjärta smälte. Dock hände inte mer än så. Jag var blyg, ung och ja vi åkte helt enkelt hem. Men jag skulle snart träffa honom igen. I slutet på Augusti den sommaren följde jag med min syster till PDOL för första gången. Vi bäddade ner baksätena och sov i skuffen på mamma och pappas merca, Anton också. Han hade nämligen en liten crush på min syster. Så lång å snygg som hon är så kunde jag ju inte klandra honom. Den lilla rösten i mig som skrek å ropade "se mig". Den var ganska tyst och helgen tog slut, skolan började om och jag flyttade ner till Alingsås.

Men jag kom tillbaka igen och sommaren mellan 2:a och 3:dje året gymnasiet spenderades hemma hos mamma och pappa, som vanligt så hade jag väl rätt lite att göra. Min farbror undrade om jag inte vill bo i deras lägenhet i Umeå under två veckor. Dom skulle åka utomlands och behövde en kattvakt. Tackade ja fast jag var lite skeptisk och hittade dåligt i stan.

Första veckan satt jag mest inne, vände på dygnet, vågade inte åka lokalbuss av rädsla för att bli vilse (det är alltså staden som jag numera kör taxi i som vi pratar om) 

Julia, min syster tyckte nog lite synd om mig... den här delen har jag aldrig riktigt förstått. Ni förstår, jag älskar min syster men att bjuda in mig till fester som hon inte ens själv ska gå på, det är inte riktigt hennes stil. Det var hur som helst precis det hon gjorde. Ange ringde till mig, frågade om jag ville komma ut till Håkmark, sa att dom skulle fixa skjuts. Jag kunde inte direkt säga nej, hade ju skittråkigt!
Fick prata med Hessling som sa att jag skulle åka med Herman och gav han mig ett nummer. Glad i hågen ringde jag pojkstackarn som lite förvirrat påstod att dom skulle köra moppe.... och att skjutsa gick ju dåligt. Jag la väl på där och tänkte att jahapp... Men efter några samtal där jag undrade hur gamla dom egentligen va? (23) Varför det egentligen skulle åkas moppe och en diskussion om att ev. ta bil istället så blev det bestämt att okey. vi tar bil hämtar dig klockan .?... utanför konsum. Jag trodde att saken var biff... skulle bra gärna vilja se mig själv idag och minen på mitt ansikte när jag står utanför konsum och två grabbar kommer puttrandes på mopeder... Det var Herman och Micke. Den som körde den skruttiga, hemmabyggda moppen med värdelösa stötdämpare och en limpsadel, Den killen, skulle skjutsa mig. Herman alltså och jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle rymmas. Det var kanske en decimeter kvar att sitta på! och det fanns inga fotpinnar! jag var inte särskilt mycket mindre än vad jag faktiskt är i dagsläget,  insåg ganska snart att jag skulle dö. I Ersmark insåg även föraren av mopeden detta. Eller... jag vet inte om han kände av mina ömmande benmuskler... Alternativt blev han också trött på att stötdämparna slog igenom vid varje gupp. Anyhow jag uppgraderades till att åka eu-moppe med Micke, jag har aldrig varit så tacksam.

Det var första kvällen jag pussade på Anton (smeknamnet Herman har aldrig riktigt funkat för mig), jag var nog kanske lite full.
 Fick åka epa hem (wooop woop) Dagen efter hade jag en liten fest i min morbrors lägenhet, fick då veta att Anton åkt runt på ersboda, med sin moppe och funderat på vart jag kunde tänkas bo, han hade väl försökt ringa också, men den enda som svarade i den telefonen var på trött Hessling, eftersom jag lyckats lämna telefonen på festen i Håkmark...

Veckan som följde umgicks vi mycket. Sommaren tog som aldrig slut, jag ville knappt åka hem och några veckor senare så blev vi officiellt ett par. Det hände på Åsele marknad och det är en lite annan historia.

Vi var sambo inofficiellt så fort jag började om skolan, och blev det officiellt efter två månader. Sen var det så. Jag åkte jag till USA i maj 2006. Då gjorde vi slut. Vi hade då varit tillsammans i 2 år 9 månader och 18 dagar.

Det enda jag kan säga om det är att det var jobbigt. Vi har varit väldigt arga på varandra, men till slut kändes det väl rätt okey. Men, åtminstone jag, insåg att vi trots allt haft ett ganska bra förhållande...som till stora delar var fantastiskt och som jag trots allt ville minnas med glädje. 

Här kunde det ju slutat tänker ni. Men vi sprang på varann på biltema en dag i september förra året. Jag skulle ut till stugan och måla och han handlade väl som vanligt något verktyg... Alltså lite mer än 10 år efter att jag träffat honom för allra första gången så ses vi . Bara sådär! och han är lika glad å söt som vanligt. Vi bestämde oss för att ta en fika den kvällen och på den vägen är det.

Det läskiga är: Vi pratar fortfarande samma språk. Han ger mig fortfarande fjärilar i magen och det finns fan ingen förutom han som bara accepterar mig för den smått speedade människan som jag faktiskt är. Jag känner mig som 17 igen. och vafan hände med de senaste 7 åren som vi varit ifrån varandra? Det känns smått overkligt att prata om saker som har hänt oss på varsitt håll. Känslan att "du borde ju veta, var inte du  med?" Infaller lite för ofta. Om detta är positivt eller negativt det återstår att se.

Detta är en bild på oss, tagen på Sandras hustak, den gamla goda tiden då de bodde i schtaan inte ute på vischan. Detta var bara några veckor (om ens det) innan jag åkte.. Visst va vi ganska söta ändå? Även om jag tydligen hatade ögonbryn och ville att de skulle få så lite spelutrymme som möjligt?!? 2006 alltsåå....

2006-05-06