Utan Titel.
Detta var namnet på föreställningen som jag Jessica och
Evelina gick på igår. Fyfan så bra säger jag bara. Ibland när jag ska gå på
teater så blir jag lite rädd. Jag är ingen kulturelit, jag kan inte förstå allt
som pågår på scenen. Jag kan tycka att det blir obekvämt ibland, och inte för
att den som framför pjäsen provocerar eller berör utan för att jag tycker att
det är rent dåligt, så himla överdrivet, slöseri med min tid totalt meningslöst…
Jag går inte på teater särskilt ofta kan tilläggas.
Men för några veckor sen (det kanske till och med var
månader) så råkade jag läsa i något blad om en pjäs som hette ”Utan titel” – av
Ardalan Esmaili
Det ringde en klocka, det var ju grabben som gått nån
årskurs under mig, spjuver med stora ögon fulla av bus, jag tror att hans
familj jobbade på pizzerian?
Vi pratade om den, Jessica såg att den spelades i Skellefteå
och vi bestämde oss för att åka.
Den var obekväm, provocerande, den berörde men inte på ovannämnda vis. Jag
skrattade, fick stundvis tårar i ögonen, mådde fysiskt dåligt över vad
människor får genomlida och jag skämdes. Skam över hur lite jag vet. Vetat, förstått. Jag blev ledsen
men känner ändå en stor tacksamhet.
Tacksamhet över att Ardalan har öppnat sig och sin familj för att andra ska förstå lite mer. Se lite längre, bortom sina fördomar och fasaden människor visar upp samtidigt som han effektivt slänger iväg en känga till den svenska vapenpolitiken. Jag säger bara Se den om du kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar