Jag vill bli en söt tant som går omring i en basker, bärandes en tygpåse, med min gamla gubbe vid min sida. Vi ska hålla hand och bära matchande, fula, beiga jackor. Vi ska dricka te på kvällarna och titta på någon fånig frågesport innan vi pussar varandra gonatt och lägger oss att sova. Han kommer att behöva öronproppar för jag snarkar.
Kommer detta någonsin att ske? Livet blir inte alltid som vi vill och med dagens utveckling så tvivlar jag faktiskt på att jag ens kommer att bli gammal.
Elaka föraningar om att världen vi lever i inte kommer att existera tills dess cirkulerar i mitt nojjiga huvud... Om den gör det så tror jag inte att den upplevs såsom vi ser den idag. Jag kanske kommer att berätta för mina barnbarn om sjöarna man kunde bada och fiska i, himlen som var blå och luften som gick att andas.
Jag vet inte... Undrar om man kommer att ta bort sig själv innan det går så långt. Finns det en gräns på vilket liv man tolererar? och vad är det som gör det värt att stanna kvar?
Hujedamig. Ingenting att fundera på i dagsläget, vi är ju inte där än.
Nu ska jag koncentrera mig på att jobba istället. som en duktig liten svensson.
Blev inkallad till jobb på krogen och det är väl egentligen inte fel, med tanke på min hägrande ekonomiska situation :P
Nåja, tillvaron brukar ha en tendens att lösa sig, det har det ju gjort hitills så vafan, jag kan ju om jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar