Det kommer ibland, oftast får jag en förvarning, men Inte ikväll.
Jag skulle bara se en fjantig fjortisfilm för att Patrik jobbade och jag inte orkade med nåt annat. Då tänkte jag såhär; Den typiska mörkklädda tonårsdottern - bråkar med pappa - blir kär, lycklig, ljusklädd - vän med pappa tralliditrallala slut. Perfekt, jag behöver något hjärndött. Jag hade i stort sett rätt men pappan fick cancer och dog vilket innebar depp, tankar på Farmor, mina egna föräldrar som jag har kvar i livet, enorm tacksamhet över det, oro för att något ska hända dom. Medkänsla och sorg för vänner som inte har, eller dom som har föräldrar i livet men inte någon bra kontakt. Många tårar. Sen så tungsinnet, tårar gör ont... ska man vara ledsen hela livet? alltid sörjer man något? En del av dom äldre jag träffar genom jobbet som säger att livet är en prövning, att ålderdomen är grym och plågsam och när man frågar hur det är så svarar dom inget bra, varje gång. Det känns otroligt dumt sådana gånger att vara peppande och positiv, vad har jag för rätt? Till slut, vad ska man säga?
Vad ska man samla på under livet för att inte känna så? Jag önskar att jag hade fått ett svar från farmor eller mormor, för så mycket ont som dom haft, och säkerligen så mycket som dom varit med om och ändå fick vi aldrig höra klagande ord.
Är dessa tankar normala? ibland undrar jag, Patrik tycker att jag är morbid och onödigt deprimerande när jag berättar för honom om vad som rör sig i mitt huvud. Det är jag nog kanske, men kan inte låta bli. Det snurrar iväg alldeles av sig självt. Behövde skriva av mig ikväll, men Mamma, oroa dig inte. Jag vet att du gör det nu, låt bli. Imorgon när du ringer mig så kommer jag att ha fått sova och allt detta har gått över, det gör det alltid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar